Nu är det inte långt kvar. Paul kommer hit om lite mer än en vecka. Vi har varit i från varandra i två månader då vilket är det längsta någonsin vi varit i sär. Vid detta laget är vi väl proffs på att hantera saknaden, men det tär något otroligt på mig ändå. I ett och ett halvt års tid har vi rest fram och tillbaka. Kan nästan inte greppa att det snart är över. Känns för bra för att vara sant att jag ska få vakna bredvid honom varje dag.
